Hanna Nyman har bott och arbetat som missionär i Tanzania sedan 1983. Det har inte alltid varit lätt men hon är övertygad om att hon är på rätt plats.
I år är det 30 år sedan Hanna Nyman åkte ut till Tanzania.
– Det är svårt att förstå att det redan gått 30 år. Jag vill gärna berätta litet hur det har varit.
1983 gifte Hanna sig med missionär Jan-Erik Nyman, eller Janne som han kallas, och några veckor senare bar det av till Tanzania där de skulle bo på en missionsstation som höll på att byggas upp.
– Det var spännande och litet skrämmande. Jag hade arbetat på bank, nu skulle allt bli nytt. Jag hör inte till de äventyrliga, det var ett stort steg för mig att svara ja på Jannes frieri. Jag hade svårt att förstå att Afrika skulle vara Guds väg för mig, den mest osannolika kandidaten, men samtidigt kunde jag inte tvivla på det, säger Hanna.
Första tiden var utmanande
– Jag skall inte sticka under stolen med att den första tiden var svår. Jag var så grön, inte kunde jag språket, inte kunde jag kulturen och komiskt nog var det inte så hävt med kokkonsten heller. Ryktet hade nått mig innan jag gifte mig, att tänk att Janne gifter sig med Hanna Eriksson, hon kan ju inte koka mat.
Pressen var stor för Hanna att lära sig allt. Det var ont om mat i landet och gränsen till Kenya var stängd vilket gjorde att det var ännu svårare att få tag på mat. Ransonerat socker, ris och mjöl fanns att köpa men köttet var de tvungna att jaga själva. Många gånger var både riset och mjölet fullt av mask. Allt kött skulle styckas, malas och paketeras.
– Efter en tid blev jag riktigt bra på både det ena och det andra, konstaterar Hanna.
På våren 1984 skulle den nya radiostudion vid Habari Maalum Media invigas. En stor fest ordnades med cirka 200 matgäster.
– I samband med att våra program på swahili sändes fick vi mycket lyssnarrespons. Jag började hjälpa till på uppföljningskontoret med att först stämpla böcker och sedan med att rätta bibelkorrespondenskurser, berättar Hanna.
Första barnet föddes i ficklampans sken
1985 skulle Hanna och Jan-Eriks son Benjamin födas. Sjukhuset där Hanna skulle föda på låg cirka 560 km bort. Vägarna var i dåligt skick. De åkte två veckor innan beräknad tid och resan tog cirka 12 timmar.
– Jag minns ännu att slutskedet av förlossningen skedde i ficklampans sken. Men lyckan var stor över att vi fått en välskapt pojke.
Att komma hem var inte helt lätt
Hannas första period i Tanzania var tre år, sedan kom familjen till Finland för några år.
– Jag tror att jag var en förändrad människa. Många tror att det måste vara fantastiskt att komma ”hem”. Men jag skall säga att det kan vara fruktansvärt jobbigt. Jag hade upplevt så mycket underbart, men också svåra besvikelser och svårigheter. Det svåra är att fast man försöker berätta så kan inte folk förstå vad man varit med om. Man kan känna sig utelämnad.
Hanna berättar att det inte heller är enkelt att starta upp ett hem från början eftersom man vet att man måste göra sig av med sin ägodelar när man åker ut igen. Det kan också vara svårt att få jobb hemma i Finland.
– Det här kan låta som om jag klagar och det vill jag inte. Det här livet är något som vi själva har valt, ingen har tvingat oss. Men ibland tror jag att det kan vara bra att berätta hur det är. Det som gör att man fortsätter är övertygelsen om att detta är Guds vilja! Jag skulle kunna berätta om massor av under som Gud har gjort, både helanden och ekonomiska under.
Byutveckling genom kvinnogrupper
Under senare år har Hanna jobbat med ekonomi på Habari Maalum Media. Senare överlämnade Hanna ekonomihanteringen till nationella och hon fick möjlighet att jobba med byutveckling genom kvinnorgrupper.
– Det var helt fantastiskt. Det är nog det roligaste som finns att få dela livet och erfarenheter med kvinnorna i byn.
Hanna var med och startade upp olika små projekt som skulle ge inkomster, höns- och getskötsel, vattentank-, toalettbyggen och byggen av energisnåla spisar, smyckestillverkning m.m. De undervisade också i bland annat hälsovård och ekonomi.
– Överallt var det öppet att dela Guds ord, att få be tillsammans och också att se Gud svara på bön. Ibland när jag åkte hem från en träff ute i byn var mitt hjärta så fullt av tacksamhet till Gud. Tänk att jag verkligen får vara här, vilket privilegium!
Underbara år i Karis
Under fem år hade Hanna och Jan-Erik sin bas i Karis i Finland, så att deras ungdomar Benjamin och Anna-Sara, som båda är födda i Tanzania, skulle få möjlighet att bekanta sig med Finland. Under den tiden studerade Hanna till närvårdare.
– Jag trivdes som fisken i vattnet. Jag älskade församlingen och min bönegrupp. Tänk att få ha en sådan gemenskap där du kan dela nöd och glädje, där du känner att du får vara dig själv. Jag är så tacksam för den tiden.
Att få vara på rätt plats i rätt tid
2009 var det dags att åka ut igen. Båda barnen var då gifta och utflugna.
– Nu är det bara Janne och jag. Det är härligt det också! Visst saknar jag barnen och deras underbara äkta hälfter men det är så här det är nu. Ännu vet Janne och jag att det är här i Afrika vi skall vara. Det har under årens lopp kommit flera profetior som rör radioarbetet och Tanzania. Det är underbart att få leva nu och att få vara en del i det Gud vill göra. Det viktigaste är att vara på rätt plats, i rätt tid och göra det rätta. Jag är övertygad om att Gud har något för oss var och en. Min väg var den här, din väg är en annan. Huvudsaken är att vi är där Gud vill ha oss.
Text: Hanna Nyman / L. Saleh