I lördags morse vaknade jag strax efter klockan åtta efter en god natts sömn. Ingen brådska, med all rätt efter fem dagars koordinatorsmöte och seminarium om berörande ämnen som psykosocial hjälp, Tanzanias barnskyddslag, hur få slut på kvinnlig könsstympning, frågor som berör personer med funktionshinder och deras tillgång till hälsoservice samt könsrelaterat våld, så låg jag och drog mig ända till halv tio.
Vid frukosten funderade jag på vad jag kunde göra en lördag på det veckoslutstysta Habari Maalum centret. ”Kanske jag kan städa huset som jag bor i när jag har tvättat upp några kläder som jag lagt i blöt…” Det är Benjamin o Rebeccas hus jag får bo i de här två veckorna jag är här i Arusha. De är i Finland och jag fick inte plats i gästhuset, så det blev en perfekt lösning för mig. Men så ringde missionärskollegan Virpi och undrade om jag kan hjälpa missionären Päivi i grannhuset att ta sig till ett laboratorium i Arusha för att testa malaria. Hon har varit på resa ett par veckor och kom hem trött, med symtom som behöver kollas upp. Sysselsättningen för åtminstone en del av dagen var fixad!
Gatupojken Abdu
Päivi steg av vid ”Lancet laboratory” och jag körde vidare en bit för att hitta en parkeringsplats. Jag rundade kvarteret ett par gånger och hittade slutligen en plats på en mellangata. När jag backade för att komma närmare trottoaren visade en ung kille mig hur långt bakåt jag kunde köra och visade sedan stop. Jag öppnade sidorutan lite och greppade telefonen för att meddela Päivi var jag fanns och att jag väntade i bilen när killen kom fram till mig och bad om pengar för han var hungrig. Jag skrev mitt meddelande till Päivi färdigt först, men sedan beslöt jag att prata med honom, han hade satt sig på andra sidan gatan så jag kallade honom till mig.
”Var bor du? ” undrade jag.
”Här på gatan, vi sover vanligtvis här ute under träden, men om det regnar söker vi oss till någon veranda vid affärerna” blev svaret. ”Vi”, tänkte jag, de är alltså flera.
”Var finns ditt hem?” Jag tänkte att han kanske var en av dem som har rymt hemifrån någon by och kommit till stan långt ifrån.
”Här i Arusha” blev svaret.
”Varför bor du inte hemma?”
”Mina föräldrar skilde sig, mamma flyttade till Dodoma, och jag beslöt att gå ut på gatan”
Jag fortsatte intervjun och fick reda på att han är nitton år. Han har en yngre bror som bor hos pappan och hans äldre syster bor i Dodoma, det var hon som bad deras mamma att flytta dit till henne. Jag undrade om han har gått i skolan, det har han gjort, men bara till femte klass. Han kan läsa och skriva så det betonade jag att var bra. Hans bror är femton år och går i skola.
”Varför kan inte du också bo hos din pappa?”
”Han är gammal och fattig och kan inte försörja oss”
”Så vad gör du om dagarna, finns det något jobb du kan utföra eller går du bara och tigger?”
”Om jag får något så går jag till marknaden här och köper påsar som jag säljer till kunderna och hjälper dem att bära.” Jag berömde honom för en god sysselsättning och fick reda på att han kan få in upp till femtontusen Tanzaniashilling per dag på de affärerna. Medan jag plockade fram en tiotusenshillingssedel beslöt jag att ge honom ett råd, och bad inom mig att det skulle gå hem hos honom.
”Om du inte är i strid med din pappa, skulle du inte kunna ta med dig lite mat och gå hem till honom och din bror och tillsammans med dem försöka hitta ett sätt att hjälpas åt med försörjningen så att du kan bo hemma? Du kan hjälpa din pappa genom att fortsätta att sälja påsar och få in pengar, men bo hemma. Det är inte tryggt för dig att bo på gatan och du har rätt att ha ett hem.” Det är fyra år sedan föräldrarna skiljdes och han verkade inte ha noterat att han faktiskt är på väg att bli vuxen. En liten gnista av eftertanke tändes i hans ögon och han sade:
”Det skulle kunna gå att göra…”
Jag gav honom sedeln, och först då kom jag på att fråga honom vad han heter. Hans namn är Abdu.
”Jag heter Maria, jag bor ganska långt härifrån och kommer inte hit så ofta, men jag skulle bli glad att en dag få träffa dig igen och höra att du har lyckats.”
”Tack Mama, Gud välsigne dig!” Mina ögon var fyllda av tårar så jag såg inte så bra, men tyckte mig skymta ett litet leende hos honom.
Mungu anajua – Bara Gud vet
”Det verkar som om Gud hade mera än ett uppdrag för dig idag när du hjälpte mig att komma till laboratoriet… Abdu behövde säkert det där samtalet” sade Päivi när jag berättade händelsen för henne på väg därifrån, ”Tror du att han kommer att gå till sin pappa?”
”Mungu anajua – Bara Gud vet – men man kan alltid be för honom.”
Det kommer jag att göra.
Maria Holmberg – 21.5.2022