Bianca Holmberg (i mitten) har två fadderbarn i Indien vars skolgång hon stöder. Hon är också FSPMs och Betaniaförsamlingens (Sibbo) fadderkoordinator och ser till att alla faddrar får information om sitt fadderbarn och om arbetet i skolan. Hon är den som du kan kontakta om man du vill veta mer. Hon besökte skolan i Kodad, Telangana, i december och berättar här om vad hon upplevde.
Jag blev välkomnad som en drottning när jag besökte Bethania Residential School i december 2017. Jag fick vara med och dela ut den årliga julklappen, men framför allt fick jag träffa och prata med mina egna fadderbarn.
Vi går genom en korridor av barn som kastar blomblad över oss, ungefär som man kastar ris på ett brudpar, och får starkt doftande blomkransar om halsen. Barnen i rödrutiga och beige skoluniformer som på det här sättet välkomnar oss är elever vid Bethania
Vi som blir välkomnade är Gabriel Grönroos, verksamhetsledare för Finlands svenska pingstmission, Paulina Lönnroth, en av mina bästa vänner, och jag. Det är alldeles tydligt en speciell dag för eleverna på skolan, även om de har haft besök av både finländare och andra utlänningar tidigare. Men det är också en mycket speciell dag för mig. Efter flera år som fadderkoordinator och ännu flera år som fadder ska jag äntligen få träffa mina egna fadderbarn.
Vill hjälpa sin mamma
In i rummet kommer en flicka, så liten att jag först tror att personalen har tagit miste. Den här lilla tjejen kan omöjligt gå i åttonde klass. Men visst är det hon – trettonåriga Keerthi.
Pojken som kommer in i vit skjorta i stället för den vanliga rödrutiga eller lila som de andra pojkarna har, känner jag däremot genast igen. Gopi är arton år gammal men går fortfarande i tionde klass, eftersom han började skolan senare än vanligt. Nu har han två år kvar innan han är klar med sin skolgång. Han har goda betyg och skulle med säkerhet kunna få en bra studieplats, men Gopi har andra planer. När jag hör hans historia förstår jag honom mer än väl.
Gopis familj består av mamma, pappa och en tjugoårig storasyster som redan är gift. Pappan är alkoholiserad och bryr sig inte om att jobba och hjälpa till att försörja familjen. Den lotten faller helt på mamman, som varje dag får hanka sig fram på jobb inom jordbruket. Har hon tur får hon jobb för dagen och tjänar då två euro, som ska räcka till alla familjens behov. Har hon otur finns det inget jobb och då får familjen inga pengar alls den dagen.
Keerthi är däremot ambitiös när det gäller studieplaner. Hon berättar på det lokala språket telugu att hon vill bli barnläkare och att hennes favoritämne i skolan är engelska. Hennes föräldrar bor och arbetar i Hyderabad på en kexfabrik, så Keerthi bor hos sin farmor när hon inte är på skolan. Hon har gått på skolan sedan hon var tre, fyra år och började på dagiset som finns i anslutning till skolan. Hon säger sig tycka om att vara i skolan och gillar speciellt att spela boll med sina kompisar.
Både Keerthi och Gopi bor på internatet, precis som de 200 andra barnen som FSPM stöder. De elever som inte bor på skolan åker varje morgon och kväll med de gula skolbussarna.
Regelbundna samtal med barnen
Jag vill veta hur elevvården fungerar, med tanke på det stora antalet barn. Emmanuel Winston, som ansvarar för skolan från organisationens sida, berättar att han och den övriga personalen har regelbundna samtal med barnen flera gånger per år för att kolla hur de mår och hur de har det hemma. Om det uppdagas problem, kopplas föräldrarna genast in. Barnen har också tillgång till grundläggande hälsovård, förutom mat, kläder och skolmaterial.
Verkliga människor
Efter träffen med mina fadderbarn fortsätter dagen med besök i alla klasser. I varje klassrum möts vi av elever som hälsar oss med honnör och ett samfällt GOOD AAAAFTER-NOOOON, SIIIIIR (direkt översatt ”god eftermiddag, min herre”). Dagen avslutas med att vi får dela ut de årliga julklapparna till fadderbarnen. Jag ser till att det är jag som ger gåvorna, plåtlådor med äpplen, godis och ett pennfodral, till Keerthi och Gopi.
Den sista jag ser när jag åker iväg från skolan är Keerthi, som sitter på dedikationsstenen mitt på skolgården med ett rosa paket i handen. Paketet gav jag henne när vi först träffades. Det innehåller ett halsband i form av en snöflinga. Keerthi och Gopi är inte längre bara städade fotografier på ett fadderbrev utan verkliga människor med glädjeämnen, sorger, tankar och drömmar.
Bianca Holmberg