Det går att leva ett värdigt och självständigt liv även i primitiva förhållanden, inom vissa grundläggande gränser för överlevnad. Vad FSPM gör i Burundi är måhända en droppe i havet, men den har betydelse i mottagarens liv, skriver Kerstin Sivonen i sin berättelse om återvändande flyktingar.
Jag sitter i skuggan utanför ett afrikanskt hem och samtalar med husets värdinna Silvia. Hon har fyllt 40 år och en del av barnaskaran som leker i det röda lerdammet är hennes. Platsen är en kulle som ligger i en avdelning av den zon av kommunen hon bor i. Kommunen är Nyanza-Lac i södra Burundi. Silvia har byggt huset tillsammans med sina grannar – gjort soltorkade tegel av rödleran, murat upp väggarna med hjälp av våt lera och indelat husets 35 kvadratmetrar i tre rum. Jordgolvet har de trampat tills det blivit hårt och hållbart.
Den lokala församlingen har med hjälp av Finlands svenska Pingstmission kunnat bidra med takplåt, byggnationsrådgivning, trädörrar och fönsterluckor. Församlingens tekniska rådgivare Enoch sitter bredvid mig. Han har tidigare varit där och hjälpt familjen att sätta upp tre stora myggnät över de platser där man sover. Familjen har fått den här platsen att bygga på för två år sedan. Första tiden sov de i ett litet tält som de köpte för de personliga saker de fått med sig från flyktinglägret.
Flydde Burundi som baby
Jag har inte kommit för att inspektera tak, dörrar, fönster eller myggnät som vi förmedlat till familjen. Jag vill höra hur de själva upplever sin nya livssituation som återvändande flyktingar. Det är bara husmor som har varit i Burundi tidigare. Hon var baby då hennes föräldrar flydde kriget 1972 och hon har växt upp, gift sig och fått barn i flyktingläger i Tanzania. En kort period var hon i Burundi i början på 1990-talet, men måste fly tillbaka då oroligheterna blossade upp på nytt. Nu har familjen blivit utvisad ur Tanzania, eftersom det är fred i Burundi. De är nybyggare som startar från nolläge.
Silvia berättar hur familjen har det. Hon talar kirundi. Jag använder swahili och ibland engelska. Jag lyssnar, ställer frågor och min förträffliga tolk Frédéric hjälper oss att förstå varandra.
Barn letar efter något att äta
Runt omkring oss har det samlats en del unga grannar som nyfiket lyssnar till samtalet. Varje bosättningsområde är indelat i tio hushåll med en person som vakar över att hushållen har det bra. Den unga man som har uppdraget här, sitter en bit ifrån och Frédéric frågar honom om han har något att tillägga. Han upprepar det som kvinnan sagt om en grannfamilj. De har problem, barnen springer omkring i området och letar efter något att äta. Mamman verkar vara sjuk och pappan är kvar i grannlandet. De skulle behöva hjälp.
Värdighet hör ihop med det inneboende människovärdet
UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, har formulerat värdighet som mål för all flyktinghjälp. Det står som övergripande mål i vårt samarbetsavtal mellan Finlands svenska pingstmission och den sociala och humanitära organisationen inom pingstkyrkan i Burundi. Mänsklig värdighet uppfattas som den främsta mänskliga rättigheten. Den är universell och förknippas med ett inneboende människovärde som inte är förvärvat, utan är nedlagt i den mänskliga naturen, värd vördnad och respekt.
Värdighet förknippas med frihet och personlig integritet. Att leva ett värdigt liv utifrån sin identitet och personlighet hör samman med integritet: rätten till privatliv och kroppslig integritet, möjligheten att upprätthålla självbestämmande, individanpassning och delaktighet i beslut och insatser, rätten till insatser av god kvalitet och ett gott bemötande. Det hör även samman med välbefinnande: att känna trygghet och meningsfullhet och själv få avgöra i vilka omständigheter man känner sig trygg. Och att kunna respektera andra.
Kan jag få reda på om Silvia och hennes grannar upplever sig leva ett värdigt liv i detta sammanhang av misär, fattigdom, svält och överdödlighet? Kan jag nå bortom språkmurarna och få en inblick i detta? I swahilin står begreppet heshima för heder och respekt och hänsyn. Ett annat ord är makini med betydelsen stillhet och ro, att vara tillfreds. I kirundi finns begreppet kùru som relateras till att vara viktig, kunna stå på sig, få respekt och vördnad. Det används mest om högt uppsatta eller äldre personer.
Foto: Freddy Nkunzimana
Silva vågar hoppas på en bättre framtid
Silvia säger att familjen har det bra trots många problem. De har fått ett stycke mark att bygga hus på och en liten åkerplätt. Hon kan förtjäna matpengar genom att gå runt i samhället och erbjuda arbetshjälp på grannars små åkerbruk. Den föda som de själva kan odla räcker bara för några månader per säsong. Barnen kan besöka hälsocentralen nu då hon har fått identitetspapper. Familjen har inte plågats av malaria sedan de börjat sova under myggnät. Hon kan ge sina sex barn ett mål mat om dagen, oftast är det maniokgröt med sås av lökblast.
Det som skolbarnen skulle behöva är skoluniformer. De har inte haft pengar till sådana och då känner barnen sig inte riktigt värda respekt även om de får delta i skolundervisningen. Men familjen har nu samma frihet och rättigheter som andra i samhället. De är många med likadan bakgrund och de stöder varandra så gott de kan.
När jag till sist frågar om Silvia upplever att de lever ett värdigt liv i nuet, svarar hon ”Ja. Vi hoppas på en bättre framtid”.
Då man bedömer situationen utifrån familjens materiella resurser, kunde man ha förväntat sig ett nekande svar. Det ligger kanske i den afrikanska kulturen att lämna det som är svårt bakom sig och se fram emot nya bättre dagar. Jag tänker under samtalet med Silvia att den mänskliga värdigheten finns där, även om det finns stora brister i de materiella resurserna. Det går att leva ett värdigt och självständigt liv även i primitiva förhållanden, inom vissa grundläggande gränser för överlevnad.
Många behöver din hjälp
Många i Silvias grannskap väntar fortfarande på hjälp för att komma vidare från provisoriska bostäder, hunger och yttersta fattigdom. Jag är tacksam för varje euro som vi får förmedla till Burundi. Hjälpen kanaliseras också till ensamstående unga som behöver praktisk yrkesutbildning för att överleva och ha ett värdigt liv. Vad vi gör är måhända en droppe i havet, men den har betydelse i mottagarens liv.
Glöm inte Burundi i dina förböner. Be för kämpande unga som behöver inkomster för att överleva. Be för ensamma kvinnor som inte har mat för dagen åt sig och barnen. Be för undernärda barn. Be för beslutsfattare och ledare i Burundi. Be också om villiga understödjare och att fortsatt stöd kunde hjälpa fler människor till ett värdigt liv.
Kerstin Sivonen