På Guds uppdrag. Här får du möta fyra kvinnor som alla varit ute på missionsfältet. Alla i Tanzania, men inte samtidigt. De har sin unika berättelse, fastän vissa upplevelser är gemensamma. Alla med sin kallelse och sitt uppdrag att utföra.
Judith Söderlund åkte till Tanzania redan år 1973. Då arbetade hon sida vid sida med Grace Log som hade startat ett kvinnoarbete i närheten av Bukoba i nordvästra Tanzania. Judith och Alice höll kurser för kvinnor ute i byarna. Efter de fyra första åren i Tanzania var hon hemma i Finland över fem år, men åkte sedan ut på missionsfältet igen under ett par perioder. Under den tredje perioden i Tanzania drabbades hon av parasitsjukdomen bilharzia och därefter har hon inte åkt ut fler gånger.
År 1981 stod Barbro Sandås i tur att åka till Tanzania. Hennes uppdrag var att starta en barnträdgård i Biharamulo. Hon berättar att barnen som kom till barnträdgården var mellan två och elva år gamla, fastän de som fyllt sju år egentligen borde ha börjat skolan redan. Även Barbro har varit ute på fältet i tre omgångar. Hon kom hem från den tredje perioden år 2000, men har även därefter besökt Tanzania många gånger.
Marie Hjortell åkte till Biharamulo år 1989. Året innan hade hon fått sin barnmorskeexamen och därefter studerat tropikmedicin och u-landshälsovård under tre månader i Sverige. Ungefär lika lång tid fick hon på sig att lära sig grunderna i swahili i Kenyas huvudstad Nairobi innan hon påbörjade sitt uppdrag i Tanzania. Utöver att fungera som barnhemsföreståndare i Biharamulo var en av hennes första uppgifter att hålla en barnskötarkurs. Att undervisa på swahili efter tre månaders språkstudier var utmanande i början, men efter ett tag började kommunikationen löpa smidigt. Ungefär två och ett halvt år stannade Marie i Tanzania.
ÖVER 40 ÅR I TANZANIA
Maria Holmberg är den i sällskapet som bott längst tid i Tanzania, över 40 år sammanlagt, och som fortfarande är verksam där. Hon växte upp i landet, eftersom hennes föräldrar Helge och Rea Holmberg var missionärer där. Som 17-åring åkte hon hem till Finland, och då visste hon inte att också hon skulle komma att bli Tanzaniamissionär. Efter att ha utbildat sig till trädgårdsbiträde gick hon i missionsträningsskola på Fria kristliga Folkhögskolan i Vasa våren 1984 och åkte ut till Uyovu på hösten samma år för att hålla sömnadskurser tillsammans med Judith, som då var där. Maria har visserligen haft hemmaperioder då hon bott i Finland, men har hittills alltid återvänt till Tanzania. År 1990 började hon för första gången arbeta med trädplantering och sedan dess har miljöarbetet varit hennes huvuduppgift.
KALLAD OCH BEKRÄFTAD
Judith berättar att hon blev döpt i 15-årsåldern och att hon redan då upplevde en kallelse att tjäna Gud. Det kom hon också att göra, både i hemlandet och på missionsfältet. Det dröjde ändå nästan 25 år innan det var dags för henne att åka ut som missionär för första gången. Då hon fick höra talas om att det behövdes någon som skulle arbeta med kvinnor i Tanzania, kände hon hur det brände till inom henne och hon förstod att det här var hennes uppgift.
På den tiden var hon anställd som församlingssyster i Filadelfiaförsamlingen i Helsingfors. Hon var mycket uppskattad i sin tjänst där och missionärsplanerna togs därför inte så väl emot. Man beslöt ändå ändå till slut att bejaka hennes missionärskallelse, fastän man helst hade velat ha kvar henne i församlingen. Missionärsunderhållet var inte ordnat från början, men flera församlingsmedlemmar lovade att betala ett understöd och andra hakade på. Judith sändes sedan ut av flera församlingar i södra Finland.
– Det är viktigt att ha en medveten kallelse då man åker ut som missionär. Man utsätts oundvikligen för prövningar, men de är lättare att gå igenom då man vet att man gör det man är kallad till.
Som åttaåring kom Barbro till tro, och Afrika har legat henne varmt om hjärtat ända sedan barndomen. Hon berättar hur fascinerande det var att lyssna på Rea Holmberg, Karl och Alice Log, Mildred Lindberg, Maini Lindblom och andra missionärer som besökte församlingen. Ändå trodde hon i tonåren att hon själv skulle komma att bli missionär i Indien. Då Keckan Bengtström efterlyste någon som kunde komma och starta ett daghem i Biharamulo visade det sig dock att det var där som Barbros plats på missionsfältet fanns. Tidigare samarbetade pingströrelserna i Sverige och Finland mycket kring missionen och från början betalades Barbros missionärsunderhåll ut via Filadelfia i Stockholm, som fick bidrag från Sveriges biståndsmyndighet Sida. Filadelfiaförsamlingen i Korsnäs har fungerat som utsändande församling.
Mission är att vara där Gud och människorna är
Marie berättar att hennes mamma hade ett stort missionsintresse som smittade av sig, och redan som barn visste Marie att hon någon gång skulle åka ut på missionsfältet. Inte heller hon hade tänkt sig att åka till Afrika, utan kanske Asien, men då tiden var inne så blev det ändå Tanzania. Även hennes vistelse där var ett resultat av svenskt och finländskt samarbete.
– Jag tycker att mission är att vara där Gud och människorna är, säger Marie.
Hon konstaterar att hon även här hemma i Finland har haft stor nytta av erfarenheterna från Tanzania, bland annat i kontakten med kongoleser som kommit som kvotflyktingar till Korsholm.
Att Maria skulle bli missionär var inte självklart för henne fastän hon vuxit upp i Tanzania. Hon beskriver slående hur hon på en missionskonferens i Närpes plötsligt fann sig stående, då Arne Herberts frågade om där fanns några missionärskandidater.
– Då man lyder Gud får man göra det man tycker är roligt. Det finns en mening med att han har skapat oss med olika gåvor, säger hon.
Vad ska jag göra om jag längtar efter att bli missionär?
Här kommer några tips från Judith, Barbro, Marie och Maria:
- Sök Gud och var villig att ge ut av det du fått av honom.
- Var målmedveten – skaffa dig en utbildning.
- Prioritera och var beredd på att försaka vissa saker.
- Både behovet och bekräftelsen är viktiga – att man har en uppgift att åka till och att man har bekräftats i sin kallelse.
Maria Prost