Denis Mukwege är pingstpastor och kirurg i Bukavu i Kongo och har under decennier vårdat kvinnor som utsatts sexualiserat våld. Han har redan tidigare fått motta flera priser för sitt arbete, t.ex. FN:s pris för mänskliga rättigheter (2008) och Olof Palmepriset (2008) och Sacharovpriset för tankefrihet (2014). Nu får han Nobels fredspris 2018, tillsammans med Nadia Murad, en yazidisk-kurdisk människorättsaktivist.
Denis Mukwege är uppvuxen i en pingstförsamling i Kongo, hans pappa var pastor och han själv blev småningom också pastor. Han började studera medicin med stöd från svenska Pingstmissionen. Inom ramen för Pingstmissionens utvecklingssamarbete med stöd från Sida och Läkarmissionen kunde han på 1990-talet grunda Panzi-sjukhuset som sedan dess opererat och vårdat ca 50.000 kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade under de våldsamheter som pågått i landet under många år. Mukwege har själv också blivit utsatt för mordförsök och är numera tvungen att bo på sjukhuset av säkerhetsskäl. Men har ändå valt att fortsätta sitt arbete.
Tidningen Dagen skriver i en artikel att ”Inget pris i världen förändrar Mukwege” och beskriver hur han växte upp i det ständigt oroliga Kongo, där inbördeskrig och annat våld ständigt var ett hot mot deras säkerhet. Redan som barn upplevde han hur både familjen och kyrkan utsattes för gerilla-attacker. Flera gånger har han varit en hårsmån ifrån döden. Bilden ovan lånad från Dagen-artikeln.
Under åren har han samarbetat med både svenska och finska läkarkolleger och idag har sjukhuset som officiellt invigdes år 2002 ca 45 läkare av vilka ca 30 har specialutbildning. Från början hade man planerat ett sjukhus med fokus på mödravård, men allteftersom våldsoffer blev allt vanligare kom fokus alltmer att ligga på att försöka reparera och lappa ihop söndertrasade kvinnor både fysiskt och psykiskt. Och eftersom det inte ser ut att bli mindre våld i landet behövs Panzi-sjukhusets insatser mer och mer.